Kejsarens nya kläder

Jag inmundigade idag en pizza på en av Enköpings små pittoreska pizzerior. Vid bordet bredvid mitt satt fyra ynglingar, vi kan kalla dom Knatte, Fnatte, Tjatte och Bengt-Erik. Knatte berättade att dom skulle få besök i klassen av en av förintelsens överlevare. Han berättade myndigt för sina vänner om förintelsen som om voro han en sann historiker. Dock brast hans kunskaper en smula när han berättade om de så kallade "informationslägren" som folk var inspärrade i.
Fnatte och Tjatte lyssnade med intresse på honom utan någon reaktion. Den ende som såg ut att vilja säga något var Bengt-Erik, men han bet sig i tungan och höll tyst.
Efter en stund började ynglingarna fnissa gott åt felstavningarna i pizzamenyn. Fnatte skrek upphetsat av skratt när han såg ett "fel" av bibliska proportioner.
- Ha ha ha! Kolla killar! Dom har skrivit Lasagne bland pastarätterna!!! Ha ha ha!
Knatte och Tjatte stämde högljut in i skrattet. Den ende som inte skrattade var Bengt-Erik. Återigen bet han sig i läppen och var tyst.

Kanske är det så vi gör. Om det är något vi ser som vi skulle vilja säga något om eller som vi skulle vilja ifrågasätta, så håller vi tyst. För risken finns ju att vi blir klassade som idioter av majoriteten som tycker annorlunda än vad vi gör.
Jag satt där och funderade över mitt egna beteende medans jag lät pizzan mätta mej. Säger jag vad jag tycker, tänker och funderar över eller är även jag rädd för att vara en åsna?
Svaret blev: jag är en åsna.

För ett par dagar sedan var det en serie om kulturmarxism i Aftonbladet av Liv Strömquist.
Jag har ingen aning om vad ordet "kulturmarxism" betyder men jag läste nyfiket vad en av mina just nu mest hyllade kollegor skrivit och tecknat. Efter läsupplevelsen satt jag där med två gigantiska åsneöron, som lite förvirrat vred sej som om försökte dom fånga in någon radiokanal med enkel poppig musik, som på något sätt skulle kunna bringa mening i det vakum jag nu hamnat i. Ska sanningen fram så har jag ganska ofta dom där öronen på mej när jag läser Strömquists serier. För kära vänner, jag förstår inte.

Jag är den förste att erkänna att mina politiska kunskaper inte är på expertnivå. Jag skulle tro att min intelligens ligger någonstans på medel. Jag har ett stort intresse av politik, historia och kultur. Jag har provat på att bo i två väldigt olika länder. Jag har sett både krig och fred med egna ögon och jag har hela mitt liv arbetat som egen företagare och frilansare. Ändå räcker inte mitt bagage till för att förstå Liv Strömquists serier.
Jag började fråga runt bland kompisar om dom förstod hennes serier. Det var först efter att jag intygat min egen oförståelse som deras svar kom. Ingen förstod!

Eftersom hon brukar utropas till seriesveriges stora geni av kultursidorna så undrar jag vart det geniet sitter. Missförstå mej rätt. Jag har inget emot Liv Strömquist. Jag har träffat henne flera gånger och tycker att hon är galet trevlig. En bra människa helt enkelt. Det jag funderar över är kultursidornas hyllningar.

Att vara serieskapare är att berätta. Med bild och text är det mitt jobb att få läsaren att förstå vad det är jag vill säga. Om jag berättar på ett sätt som gör att 9 av 10 inte förstår. Är jag då ett geni i mitt skrå???

Är det bara jag och mina kompisar som inte förstår. Eller måste jag ha specialkunskaper om politik, eller vara tvungen att googla för att förstå. Är det fler där ute som skulle vilja säga - Hej, jag fattar inte vad hon menar. Men håller tyst för att dom är rädda för att bli utpekade som åsnor?

Kanske är det så enkelt. Vi är alla en fårskock som heter Bengt-Erik som biter oss i läppen och viker ner våra åsneöron medan vi låtsas att det nazisterna bedrev i Auschwitz var trevliga små "informationsläger"

Ta-ta! Ola