Vaktombyte i kakaobönans palats

I går var jag på ett storyboardmöte med galenpannan Torbjörn.
Vi hade stämt träff på trappan till nordiska museet som igår hade sitt årliga chokladprovar extravaganza. Det var kallt att stå där ute på trappan. Så där som det är när den första vinterkylan kommer. ni vet den där stunden då kung Bore plötsligt anländer och knackar på ens rygg bara för att med isande stämma berätta att, nu pysen, nu måste du börja klä på dej lite.
Visst det var bara någon ynka minusgrad, men vad hjälper det när man står där i middagskostymen och huttrar utan mössa. Eftersom Torbjörn var lite sen tog jag chansen bland de chokladprovande hillbillybesökarna inne på museet. (eftersom jag är från landet så känner jag igen en hillbilly när jag ser den, trots deras tappra försök att klä sej som en urban stadsbo, ty jag är ju själv likadan)
Eftersom jag straxt ska gå därifrån så håller jag mej vid utgången, ståendes mot en vägg. I mitt öra har jag headsettet till mobilen så jag inte ska missa när Torbjörn ringer.
När jag står där bland chokladprovarnas ivriga sockerkörtelkvidanden så dyker det plötsligt upp en besökare, möjligen var han något överförfriskad på cognacpraliner men han kliver fram till mej med en undrande min och frågar en aning förvirrat -ehh är ni vakt här?

Till svar stammar jag fram att jag inte är vakt, bara en lantis på besök i den stora staden. Lite fundersam över hans fråga, tills jag tar en titt på mej själv. Svart kostym, vit skjorta, headset i örat, ståendes rakt upp och ner mot en vägg till synes ointresserad av chokladens söta begär.
Hans fråga var befogad!

Synd att jag inte fattade galoppen och beslagtog hans överfulla godispåse.
Ty även jag är ett offer för kakaobönans förföriska sång.

Mmmmm Marabou.

Ola