Guten aben.

Det har ju som bekant varit SPX och boksläpp av Theo del 3.
Efter enormt mycket slit så var det skönt att bara hitta 1 korrfel. Första boken innehöll det nu smått legendariska felet "sakrofag" istället för "sarkofag" men eftersom det är ett ord folk väldigt sällan använder till vardags, så är det ganska -ohittat-
Det är synd, vi borde alla säga ordet "sarkofag" åtminstone 3 gånger i veckan, utom på lov och helgdagar då det räcker med 2 gånger per vecka, om inte ledighetens början infaller på en tisdag.
Om så är fallet så går det bra att byta ut ordet mot "sakrofag"

En av kvällarna efter SPX satt jag på ett smockfullt tåg med destination, Enköping.
Eftersom det var så fullt, så satt det resenärer även på golvet i gångarna. Bredvid mej, fast nere på golvet placerade sej en något korpulent herre med en medhavd matlåda innehållande nudlar och någon form av kycklingwok. Han var den sortens människa som efter ett besök på Mallorca, köper en tröja med semesterortens namn på, för att sedan bära den i alla situationer, till alla kläder och med en stolthet av bibliska mått.
Hur som helst så var den här mannen väldigt påstridig. Inte otrevlig på något sätt, men han blandade sej i ALLAS liv och bjöd gladeligen runt av sina nudlar till både medresenärer och konduktörer. Ingen ville dock ha hans salivindränkta nudelwok eller hans åsikter i sina liv. Japp, det är så vi behandlar våra medmänniskor, jag är ICKE annorlunda. Tro mej kära vänner, hans salivglänsande nudellåda var det sista min näsa ville doppas i. Så jag gjorde det enda rätta, jag slog bort blicken och ignorerade min korpulente medresenär.
Jag såg i ögonvrån hur han febrilt sökte en öppning till dialog med mej, likt gibraltars klippor stod jag fast mot hans försök att störta mej i vågornas skummande fördärv. Stolt stod jag emot... tills pollenallergin kickade in med en gigantisk nysning!!!
Mannen sken upp som om voro han en solros målad av van Gogh, och vrålade -Ged sundheit!
Hur skulle jag komma undan???
Jag spelade ut det tyska kortet och svarade med så tysk brytning jag bara kunde -Danke.
Min korpulente medresenär blev likblek och vände blicken ner i golvet. Jag lyckades!
Tänk om han varit en fena på tyska. Då hade jag varit rökt.
Resten av resan var lugn och gemytlig. Ahh, nästan som att ha en egen kuppe!
När det var dags att kliva av, kunde jag inte låta bli att titta ner på min nu tysta nudelvän och önska honom en god kväll med orden -Guten aben.
Den här gången tittade den korpulente herrn upp på mej, och med nudelflottig mun önskade han mej (tror jag) detsamma, med orden -Fla fla flaaa flaa.

Ibland, inte alltid, men ibland är SJ en källa för själens njutning.

Ta-ta! Ola